Att överleva

Jag föddes den 31 Mars 1974 på Katrineholms lasarett. Jag var 49 cm lång och vägde 3080 gram. Jag hade bråttom ut i världen, så jag föddes i korridoren utanför förlossningssalen.
Jag var en normal flicka, frisk och kry.
Jag föddes in i en familj som redan innan var ganska brokig. Min mamma hade tre tidigare barn men två andra män. Så jag var nr fyra och min pappas första barn.
Mina syskon har genom åren befunnit sig i mycket svåra situationer, det vet jag, men under min uppväxt har jag varit helt ovetandes om detta. Dom försökte väl skydda mig antar jag...
Min mamma blev ganska snart gravid igen och den7 juni 1975 föddes min lillebror Dennis.
Medan mamma bar honom fick hon diabetes. I normala fall försvinner den när barnet fötts, men inte för mamma. Hon fick ha den resten av sitt liv.
Ganska kort tid efter att min lilillebror föddes drabbades min mamma av cancer och genomgick en total hysterektomi. Några av mina tidigaste minnen är att vi sällan eller aldrig fick sitta i mammas knä för hon hade ont och fick kraftiga blödningar.
När min lillebror var två drabbades han av en extremt ovanlig sjukdom (nefros eller minimal Change disease). Det är en sjukdom som normalt läker ut av sig själv...men inte i det här fallet...
Samtidigt som min mamma kämpar med sin egen sjukdom, får hon beskedet att hennes yngsta barn lider av en livshotande sjukdom han med!
Någonstans i det här blev mamma deprimerad och började så sakteliga tappa greppet om tillvaron. När jag fyllde sex så skulle vi flytta in till stan för att jag skulle börja på lekis...eller det var vad man sa till mig. Jag vet nu att Mamma och pappa befann sig i en ekonomisk situation, som gjorde att dom tvingades sälja sitt hus!
När vi flyttade in i lägenheten i stan så minns jag att persiennerna alltid var nerdragna och att mamma vägrade gå ut.
Pappa skaffade hund igen bara för att förmå mamma att lämna lägenheten över huvud taget. Jag minns att jag var ute på gården helt ensam ofta!
Mamma hanterade sin situation genom att sluta städa. Det finns dokumentärer idag som handlar om extrema samlare (hoarders).
En sådan lägenhet växte jag upp i........
Ohyra var en del av vår vardag....
Jag, en normal frisk flicka, visste inte riktigt hur jag skulle hantera min situation.
Mina äldre syskon kämpade desperat för att få ordning på sina egna liv, med allt vad det innebär och min mamma och lillebror var båda allvarligt sjuka och det var jag medveten om! Det fanns alltid människor i min omgivning som hade det mycket värre än jag!!
Jag var ett extremt skyggt barn och några av mina tidigaste minnen är minnen av ångest.
Jag kunde inte förklara då hur jag mådde, för jag hade inte orden ännu och jag var övertygad om att min situation var helt normal.
Jag var otrygg och vilsen och kämpade med mina känslor. Jag grät mycket.
När jag blev äldre började jag fly från min hemsituation, genom att hänga med "gänget" ute på gården så mycket jag bara kunde.
Vi var ett tätt sammansvetsat gäng som drog runt i kvarteret och hittade på djävelskap. Vi var nog till och med en smula småkriminella.
Men man slapp i alla fall tänka på saker!
Brorsan var så klart med på allt, men det lämnade aldrig mitt medvetande Hur allvarligt sjuk han var!
Vi slogs många gånger så det sprutade blod, men lika ofta var vi som ler och långhalm! Och vi hade samma vänner!
Min blyghet hängde kvar, men brorsan hade en vinnande personlighet och han släpade med mig på allt!
Medan åren gick utvecklade mamma fler åkommor, hon fick fibromyalgi och hade återkommande tarmvred, som var en bieffekt av strålbehandling hon fått!
Hon mådde uppenbart jättedåligt, men fick, så vitt Jag vet aldrig någon hjälp med den mentala biten.
Och jag fortsatte fly genom att hitta sätt att slippa vara hemma!
När jag gick ut nian var jag förvirrad och riktigt vilse, jag tog ett sabbatsår och praktiserade på ridskolan hemma.
Jag mådde skit, Alla polarna pluggade och hemma gick det ju inte att vara!
Då sökte jag till en internatskola i en annan kommun, bara för att få komma bort!
Jag minns det som den bästa tiden i mitt liv, jag kunde vara mig själv, slappna av och städa!
Brorsan var så klart inte glad att jag drog och han funderade på att söka till samma skola han med, men han avstod pga sina allergier.
Jag hade hunnit avverka en termin och påbörja den andra, när telefonsamtalet kom!
Det var pappa som ringde och det enda han sa var:-Jag orkar inte prata särskilt mycket, men Dennis ligger på sjukhus, Du måste komma hem!
Det kändes som ett märkligt samtal! Han var ju in och ut på sjukhus hela tiden...det var ju en del av vårat liv...vad var skillnaden nu då?
Nästa samtal var från syrran och hon försökte förbereda mig på vad som väntade. Hon pratade om slangarna och livsuppehållande maskiner...men jag fattade ändå inte...
Den 29 februari 1992 stängdes respiratorn av, och min lillebror var borta!!
Mitt sista minne från sjukhuset är att pappa tar mig i sin famn och viskar: -Nu måste du vara både Dennis och RoseMarie!!
Den enda kommentaren förändrade mig i ett slag!! Jag dög inte som jag var...Jag fick ett jobb till!
Jag klädde mig i ett utåtriktat tramsigt skal som väldigt få människor lyckas se bakom!
Jag fick erbjudande om kuratorhjälp, vilket jag naturligtvis sket fullständigt i, för nu skulle jag vara hård ball och kall!
Den sommaren passerade som i ett dis!
Hemma sög allt som vanligt, och det saknades en person...
Den hösten när jag var tillbaka i skolan, började jag skära mig själv!!
Det började som ett skämt, men urartade snabbt och jag var bra på att dölja exakt hur mycket jag skar! Det var ett effektivt sätt att hantera smärtan inom mig!!
Jag har fortfarande kvar ärren och jag skäms lite att jag någonsin gjorde något så dumt! Men jag kan än idag ibland få suget att göra det igen!
Åren gick och jag tillbringade mycket av min tid med att hitta sätt att slippa vara hemma och jag låtsades mer än gärna att jag var någon annan.
Under tiden hann Mamma och pappa flytta flera gånger, men situationen Hemma blev aldrig bättre, huset såg fortfarande ut som ett helvete, ekonomin var dålig, och mamma mådde skit!
Då, fick mamma cancer igen, och dom tog bort en lunga för henne.
Medan hon rehabiliteras för detta,  flyttar mamma och pappa igen och mammas diabetes börjar spöka! Jag har genom åren sett min mamma falla i koma så många gånger att jag började bli lite blasé, men nu var det gång på gång på gång.
Min syrra började ifrågasätta hur mycket koma en människohjärna klarar och fick läkarna att röntga mamma. Då hittade dom tumörer i huvudet...cancer igen!!!
Den 8 Juni 2000 avlider mamma också. Bara åtta år efter att min bror gick bort.
Jag fick aldrig känna min mamma som frisk!
Trots allt börjar livet kännas ok, jag träffar min nuvarande sambo och jag slutar att skära mig!
Under alla dessa år har pappa stått som en klippa i mitt liv och har aldrig vikt en tum. Pappa som
Äntligen skulle få rå om sig själv efter allt som han gått igenom.
Då dyker en ny kvinna upp i pappas liv, och plötsligt är jag inte välkommen i min pappas Hem längre!
Vid det laget är jag gravid och jag bestämmer mig för att flytta med min sambo till Gällivare. Det fanns liksom inget att stanna kvar för...
Jag har genom åren ansträngt mig för att hålla en god kontakt med pappa, men det har gått sådär...
På våren 2014 får jag via omvägar veta att pappa också har fått cancer. Obotlig cancer! Men jag är fortfarande inte välkommen att hälsa på.
Den 8 Augusti 2014 avled min pappa och jag hann inte Hem!!!
Jag blev ensam dödsbodelägare eftersom mina syskon aldrig blev adopterade och när jag får dödsfallsintyget och släktskapsutredningen i min hand, så är det som en knytnäve i ansiktet!
På ett enda A4 finns hela min biologiska familj listad och den enda som finns kvar i livet är jag!!!!
Jag är glad och tacksam att jag har mina halvsyskon som ställer upp för mig i alla lägen och aldrig överger mig!

Vad vill jag säga med det här då??
Jag har ingen aning, jag behöver bara få det ur mig efter alla dessa år, antar jag.
Det är väldigt kortfattat för att passa som blogginlägg och det finns egentligen så oerhört mycket mer att säga, men det får vara så här så länge.
Det här är min historia och det är den som har format mig till den jag är idag.

Tänk på att det aldrig finns en möjlighet att veta vad personen Man har framför sig går igenom! Så var vänlig...alltid...
Det finns alltid någon som har det värre...